Grovt grus

Jag har nu tittat på La vie en rose och en dokumentär om Edith Piaf. Jag blir så fascinerad av hennes tragiska dock så vackra öde. Oliver Dahan skildrar den forna gatusångerskan öde med oerhörd känsla och inlevelse i sin film. I dokumentären som jag såg diskuterade de gatusångstekniken. Väldigt intressant. Då det va fattigt och eländigt i Frankrike och folk var tvungna till att hitta vägar att försörja sig på, uppstod den förtrollande gatusången. Det behövde inte låta vacker, utan det va meningen att man skulle kunna nå ut till folket, alla skulle höra. Man sjöng för att fylla stora torg med sin röst. Ediths förmåga att bemästra denna teknik reste henne till skyarna och hon blev en känd profil för den franska kulturen. Hon sjöng om sitt livs öde, om kärlek med dödlig utgång och om döden med arrogant stil. Edith var inte rädd för att möta det hemska i livet. Hon vältrade sig i misären och fann inspirationen därifrån. Hon var gatans röst, folkets röst. Det enda som hon fasade var den tiden som väntade då hon inte skulle kunna sjunga.